När jag växte upp, var misteln en del av mitt liv. Mycket marginellt, men ändå.
Från ungefär åtta års ålder blev jag vän med en grannflicka - ja, vi är både grannar och vänner än men det är en annan historia. På hennes tomt växte ett par stora popplar. I de övre grenarna hängde klotrunda mistlar, uppspänd mellan de nedre hängde en härlig gunga i långa rep. Där kunde jag ibland tillbringa tiden, även jag mellan himmel och jord.
Kanske var det då vi blev själsfränder misteln och jag, och min kärlek till den utvecklades.
Ingen annan stans i byn växte det mistlar. Att de växte just där var för mig en självklarhet. Långt innan jag själv besökt Eldgarn, den lilla ön med landförbindelse bara några kilometer från mitt hem fågelvägen, visste jag att det var därifrån mistlarna kom.
Jag är född 1951. Hela 60-talet växte mistlarna i just dessa popplar och ingen annan stans. Sedan började de så sakta sprida sig, när minns jag inte. De var som sagt en marginell del av mitt liv. Men jag minns att jag väntade och väntade, jag önskade dem till min tomt. Och mistlarna gäckade mig.
De omringade min tomt från flera håll, retades precis utanför tomtgränsen. Inga stora mängder än, men de fanns. Först i slutet av 80-talet såg jag dem äntligen på min tomt. Försiktigt smygandes först, men sedan fanns de bara där, i toppen på lönnarnas grenar.
År 2008 under en januaristorm rasade det första trädet. En stor lönn med kronan full av mistelbuskar, fångades av stormvinden och knäcktes på mitten.
I december 2008 lät jag ta ner tre stora lönnar fulla med mistlar, som riskerade att skada husen om de föll. Den största misteln i dessa träd, var en bjässe med 23 förgreningar, och en bas som var ca 6 - 7 cm i diameter. Dess ålder som synlig växt, alltså borträknat etableringstiden, var alltså 23 år.
I många år har jag kört buss i linjetrafik, både här ute på Mälaröarna och i Stockholms västra förorter.
När julen närmade sig, brukade jag hänga en mistelkvist under backspegeln. Förutom att den var vacker, och lite märklig, var det många som hade roligt åt den.
En del passagerare brukade luta sig framåt mot mig och fråga konspiratoriskt om jag hade haft något tur än.
- Nää, ingenting... brukade jag skaka sorgset på huvudet.
Ibland löd frågan:
- Törs du ha den där där? Och då brukade jag svara:
- Ingen risk ... Även då lite teatraliskt uppgivet.
Men en dag fick jag för mitt övermod! Jag körde på en linje jag inte brukade vara på. Det var dagarna före jul, och misteln hängde med. Bussen var i stort sett fullsatt när en man kliver på.
En trevlig, stilig och proper herre dessutom.
Han tittade på misteln och frågade oskyldigt:
- Är det där din mistel, eller hör den till bussen?
- Den är min, svarade jag glatt och omisstänksamt.
Smaaack! Där satt den!
Med bägge händerna om mitt huvud gav han mig en stor redig kyss på kinden.
Fullsatt buss, glöm inte det.
Det glömde i alla fall inte jag ... och rodnaden spred en vacker julröd färg över mitt ansikte...