Misteln är en märklig växt som svävar mellan himmel och jord. Högt upp bland trädens kronor lever den hela sitt liv utan att någonsin röra marken. Fåglarna är dess vänner. Misteltrasten har fått sitt namn efter växten, och sidensvansarna kommer på besök i hundratal, lockade av mistelns gästfria fägnad av ovärderlig vinterföda. Följ med på en resa in i mistlarnas märkliga värld.
Historia
De första texterna som finns bevarade om misteln, är en beskrivning av växten av den grekiske filosofen Theophrastus (370 – 270 f.kr.)
De viktigaste ursprungligaste texterna som gäller seder och bruk står Plinius för (29 – 79 f.Kr.).
Från medeltiden och fram till idag, finns ett flertal texter som berättar hur misteln användes, och att tron på dess magiska krafter var väl etablerade, särskilt bland allmogen.
Rickard Dybeck har på 1840-talet skrivit om misteln, främst i Mälardalen. Han berättar om mistelns kraft att skydda mot vådeld och sjukdom. Dybeck beskriver också hur man skulle ta ner misteln antingen genom att skjuta ner den eller slå med stenar.
Myter och skrock
Den mytiska misteln är genom tiderna omgärdad av magi, skrock, myter och sagor. Den förknippas med tur och anses vara skyddsbringande, den botar olika sjukdomar, men framför allt anses den ge ett effektivt skydd mot all slags trolldom.
Inom folklore har den haft sin självklara plats genom sitt annorlunda och uppseendeväckande utseende och växtsätt.
Misteln uppfyllde många kriterier för att passa in i forntidens mytiska föreställningsvärld. Misteln vidrörde aldrig vid marken, följaktligen var den uppfylld av gudomlig kraft där den svävade mellan himmel och jord. Den grönskade när värdträdet fällt sina blad och stod vinterkal, alltså innehöll det trädets själ. Var trädet heligt, som exempelvis eken, så blev misteln dubbelt helig genom att innehålla det heliga trädets själ.
Inom i stort sett alla europeiska kulturer där vår europeiska mistel vuxit, har det växt upp en tradition omkring den. Man använde den som skydd mot trolldom, olyckor, och brand. Den fick tjäna som medicin mot sjukdomar. Den främjade fertilitet och tillväxt hos både människor, djur och gröda. Det växte också upp sagor i dess spår.
Varje kultur hade sina egna seder om hur och när misteln skulle skördas och användas. Gemensamt var tron på att mistelns kraft var som störst vid speciella tidpunkter. Samt att den aldrig fick nudda marken eftersom den då skulle förlora sina magiska krafter.
Mest känd är väl kelternas bruk av misteln. Om inte annat via Asterix charmerande seriehäften där druiden Miraculix tillreder sin trolldryck på bland annat mistel. Därifrån vet vi också att misteln skulle skäras med en guldskära. Och så var det. När kelterna skördade misteln var det viktigt att det gjordes både det vid rätt tidpunkt, och enligt strikta ritualer.
Värdträdet skulle vara en ek, för eken var ett heligt träd, och misteln innehöll inte bara dess krafter utan också dess själ.
Druiden som skar ner mistlarna var klädd i vit mantel, vita lakan spändes ut under trädet för misteln fick aldrig nudda marken. Samtidigt offrades två vita tjurar.
Det fanns många riter omkring hur den skulle skördas för att inte förlora sin kraft. Den fick inte nedskäras med järn eller stål, om skyddskraften mot häxor och trolldom skulle bestå. De keltiska druiderna använde guldskära. I flera länder måste den antingen skjutas ned, eller slås ned med en sten.
Kelterna i Bretagne, Wales, Irland och Skottland skördade misteln när månen var sex dagar ny. Andra kulturer har föredragit nymåne, avtagande måne i skyttens tecken, fullmånen i mars, vårdagjämningen, och vintersolståndet. Mistel skördad vid midsommar tycks ha varit extra kraftfull enligt de flesta kulturer.
Italien, Frankrike, England, Irland, Skottland, Holland, Schweiz, Tyskland, Danmark och Sverige är några av de plaster där misteln från forntid till nutid haft betydelse hos allmoge och även i vissa fall hos respekterade läkare.
I Skottland levde en adelssläkt med namnet Hay av Errol. En mistelbild fanns i deras vapen, och en väldig ek full av mistlar växte på deras ägor. De bar mistel som skydd mot trolldom och för framgång i strid, bröt en mistelkvist och lade i barnens vaggor så de inte skulle bli bortbytta av älvorna. Traditionen sa att den dag eken och mistlarna dog, skulle även släkten Hay gå under. Egendomen är såld och eken borta. Hur det nu är med släkten idag vet jag inte.
I Sverige fanns också traditioner och riter omkring misteln. Men eftersom misteln här växer vid sin nordgräns, har den aldrig varit så talrik som nere i Europa, så en stor del av mistelns traditioner har delats med, eller helt övertagits av flygrönnen. Inte heller den är ju särskilt vanlig, men de delar många egenskaper.
En flygrönn är en rönn vars frö börjat gro på ett annat träd, och alltså även den växer utan att vidröra marken. Flygrönn är dock ingen parasit, utan växer i andra träds mulm eller andra multnande växtdelar i värdträdens grenklykor. Inte heller är den vintergrön. Det är helt enkelt en vanlig rönn, som slagit fäste på en ovanlig plats.
Växter som aldrig vidrör marken är helt enkelt oemottagliga för trolldom, och skyddar dessutom sin omgivning mot densamma.
I Sverige plockade man mistel på midsommarafton, där den nu fanns att plocka, och hängde under stugtaket, i ladugårdar, i stallen, för att göra troll och häxor maktlösa. Att få besök av trollharen som mjölkade korna i sin, var en av de faror som hotade mjölkbönder på den tiden. Numera är mjölkharen tack och lov utrotad. Mångfald i alla ära, men alla djurslag värnar vi ju inte om, och mjölkharen kan gott få vila i frid.
Epileptiska anfall slapp man om man bar en mistelkvist om halsen. I äldre tider hade signaturläran stor betydelse. Man trodde, att Gud hade skapat alla sjukdomar, och då även hade skapat alla läkemedel. Människans uppgift var att finna dem, och till sin hjälp hade man - likheten. Övertygelsen var att lika botar lika var stark.
Blåsippan botar lungsjukdomar, eftersom blåsippans blad är lungformade. Lungörten likaså, men nu beroende på dess fläckiga blad som liknar lungvävnad. Misteln som växte i trädens toppar, och aldrig föll ner, var förstås det perfekta botemedlet mot fallandesjuka.
Sammanfattningsvis var misteln verksam mot många sjukdomar och problem. På vilket vis, kunde vara olika från plats till plats.
En bit av en mistel eller en dekokt på den var ett universalmedel mot alla slags sår, var ett motgift mot alla slags gifter, gav tur i jakt, framgång i strid, gjorde sterila kvinnor havande, boskap fertila, skördarna rikliga, och till och med öppnade lås!
Lagd på tröskeln skyddade den mot maran, gedd till årets första kalvande ko gav den tur med mjölkningen i ladugården under hela året.
Misteln är också slagrutans föregångare. Med en slagruta av mistel fann man gömda skatter.
Det är inte lite som denna lilla märkliga växt kunnat bidra med!
Fotokavalkad
Idag är misteln mest känd som juldekoration.
En vacker vintergrön kvist med vita bär, en röd rosett, och upphängd i taket eller över en dörr, ger en fin julstämning. Ibland kan vi även gotta oss åt att få kyssa vår hjärtas dam, om hon råkar befinna sig under misteln. Eller bli kysst av Prinsen. Eller … bara bli kysst… Tillåtelsen finns automatiskt under en upphängd mistel.
Dessa två seder, att ta in en mistel till jul, och att kyssa damer under den, kommer i sin senaste variant från England, där den startade under den viktorianska tiden. Ursprungligen är seden mycket äldre än så! Från början hängde man upp mistlar i taket för att hålla olyckor och onda krafter borta, och den ansågs främja fruktsamhet.
Man hängde upp den i dörröppningar både till hus och ladugårdar för att skydda mot onda makter och trolldom.
Misteln skyddade också mot åska, brand, och vådeld. Dess förmåga att släcka begynnande eldsvådor kom sig av att man trodde att misteln själv kommit till trädet under en blixt. Myterna och sederna kring misteln är av urgammalt hedniskt ursprung, och de förbjöds givetvis när kristendomen tog över.
Misteln har stark anknytning till nordisk mytologi, men även de gamla kelterna betraktade misteln som helig, och de skördade misteln efter en invecklad ritual.
De keltiska druiderna använde sig av mistlar som växte i ek, eftersom eken hyllades som helig. De ansåg att misteln då innehöll trädets heliga själ.
När månen var sex dagar ny klädde sig prästerna i vita mantlar, skar ner mistlarna med guldskäror, och lät dem falla på vita dukar. Två vita tjurar offrades samtidigt.
Gemensamt för alla seder kring skörd av mistel, är att den aldrig får nudda marken, för då försvinner dess magiska kraft.
Ännu ett användningsområde är som medicinalväxt. De gamla kelterna använde den mot bl.a. epilepsi. Linne skriver att den kan användas mot epilepsi, yrsel och dysenteri. Den har ansetts bota alla former av sår.
På 70-talet lanserades Iscador som medel mot cancer. Med en grund i signaturläran är verkningsgraden tvivelaktig.
Mistelbär har en otroligt hög halt med c-vitamin, men de är också giftiga. Så det är säkrast att låta bli att äta av dem, om man inte är fågel. Fåglar har en annan metabolism än vi människor har, och för dem så är bären vinterföda.
