Misteln är en trädlevande vintergrön buske med märkligt växtsätt.
Den slår rot endast uppe i andra träds grenar och stammar, och den växer åt alla håll på en gång. Den växer uppåt och nedåt och åt alla sidor, och bildar därför en klotrund buske med roten i mitten.
Den sprids med frön. I jord kan den aldrig växa! Inte heller kan man få rotskott från en mistelstam i vatten.
Det är fröet som skickar ut en liten häftplatta som, om den hamnar på en gren av lämpligt träd, skickar in rottrådar som letar reda på värdträdets näringsgångar, och ansluter sig till dessa. Det här sker inte utan att värdträdet protesterar. I det tysta utkämpas en märklig kamp. Värdträdet känner att den blir invaderad av någonting främmande, och skickar ut ämnen som ska isolera, strypa och döda inkräktaren. Men det lilla mistelfröet är väl förberett på detta! Och har sina egna neutraliseringsämnen att hålla stånd med.
Det är inte självklart vem som vinner kampen. Det beror ofta på olika omständigheter. En del trädslag är kraftfullare än andra i sitt försvar, och avgår i stort sett alltid med segern. Där får inga mistlar fäste. Andra trädslag har ett ganska svagt försvar, linden till exempel, och blir ett favoritträd för mistelplantorna, varifrån de sedan kan fortsätta försöka invadera omgivningens träd. Andra träd åter, har ett halvbra försvar. Ett enstaka frö som hamnar där, har ingen chans. Men är de flera kan de med gemensamma krafter överbemanna trädets försvar och kanske ge en eller annan mistelplanta chans att växa upp.
När etableringen är klar, börjar en liten mistelplanta växa ut. Först bara ett par små blad, och så ett skaft som följer efter. För varje år som går, växer ytterligare ett ”skaft” ut, eller en led. Aldrig två, även om det växer ut flera åt gången åt olika håll, men inte två efter varandra under samma år. Därför kan man räkna åldern på en mistel genom att räkna antalet leder, och sedan lägga till några år för etableringstiden.
Misteln tillväxer upprepat gaffelgrenigt, så det blir först en gren, nästa år två grenar, tredje året fyra, fjärde året åtta. Sedan 16, 32, 64, 128, osv. Ja, ni kan förstå att det går sakta de första åren, men ju äldre en mistel blir, desto fortare växer den i omfång.
Dessa mistlar växer i en sälg.
Och här i ett äppelträd.
Den växer upprepat gaffelgrenigt, bladen är motsatta och vintergröna.
Vill man hitta mistlar, kan man kika efter skatbon i träden. Det är under vinterhalvåret när träden är avlövade, som de vintergröna mistlarna framträder.
Är det ovanligt många skatbon i trädet, så är det mistlar. Skatorna bygger aldrig i kolonier, men mistlarna växer i kolonier. Här en lönn.
Under bronsåldern var klimatet i Sverige mycket varmare än idag, och mistlar var vanliga. När klimatet blev kallare för ungefär 2 500 år sedan försvann mistlarna från i stort sett hela Sverige utom några få platser där de lyckats överleva fram till idag. En av de platserna är Eldgarn på Norra Färingsö.
Under det senaste halvseklet har de spridit sig kraftigt. Så här ser det ut i ett antal popplar som växer i Färentuna.
Mistlarna finns i stor mängd överallt i Färentuna. Här i Kungsberga växer misteln precis överallt! Det går inte att missa den. Varje gård har sina mistlar, träden intill vägen som går genom byn visar upp sina mistlar. Äppelträd och lönnar är smyckade med dessa runda gröna bollar. Lindar, popplar, hagtorn likaså, ja till och med en nyponbuske ståtar med en mistel - som rådjur och hästar gärna äter av.
I början växer de sakta, men ju större de blir, desto fortare går det och desto fler blir de också.
Misteln är visserligen bara en halvparasit, den har eget klorofyll och egen fotosyntes. Den producerar sitt egen kolhydrat. Endast vatten och mineraler/salter tar det från trädet genom rötter som växer in i näringsgångarna mellan bark och ved, och även in i själva veden.
Men när de blir för många, tar mistlarna över genom att de har företräde till vattentillgången. Deras osmatiska tryck är högre än värdträdets, och till slut torkar värdträdet och dör.
Denna lind var död året efter att det här fotot togs.
Men innan trädet, och då även mistlarna, dör, så gäller det att sprida sig vidare så mycket det går. Mistelbuskarna är fulla av fertila bär som bara väntar på de hungriga sidensvansarna som kommer i hundratal.
Ägde jag det här äppelträdet, skulle jag ha skattat det på mistlar. Jag skulle till och med göra det i november och sälja dem till jul!
Misteln är fridlyst, ingen del för röras, inte ens bären får plockas! Men det finns undantag. Misteln får både skördas och säljas, OM
- den som plockar äger eller arrenderar marken där trädet står, OCH
- trädet är döende eller försvagat på grund av mistlarna, OCH
- det växer så många mistlar i området att misteln inte kan riskera att försvinna i området efter att man har skördat den.
http://www.lansstyrelsen.se/vastmanland/SiteCollectionDocuments/Sv/publikationer/naturvard/Infoblad-om-mistel.pdf
Just det här trädet gick inte att rädda, idag är det dött. Ett träd med så här många mistlar är genomsållat av mistelns rötter, och plockar man bort misteln, skjuter den snart nya skott från rötterna. I det här läget kan det vara svårt att rädda värdträdet.
Många träd i Färentuna har nu dött, eller är döende, på grund av mistelinvasionen. Det är inte så roligt.
Men när det ser ut såhär, någon enstaka mistel tillsammans med de röda äpplena, är det bara charmigt.
Det latinska namnet är Viscum album. Album betyder vit (jämför med albino) och syftar till de vita bären.
Viscum står för klister, eller lim, och syftar till det klistriga klibbiga fruktköttet.
Förr i tiden kokade man lim på mistelbären, som användes för att fånga småfågel. Man strök limmet på särskilda limstänger, eller på grenar, där fåglarna fastnade när de satte sig, och sedan blev de antingen mat eller burfåglar.
Linne skrev i sin bok Flora Svecica 1755, att fåglarna träcka till sin egen olycka. Han menade att det ju var fåglarna själva som spred misteln genom sin spillning. Förresten, ordet mistel lär komma från tyskans mist, som betyder just gödsel.
Bären är nästan genomskinliga, och varje bär innehåller en kärna, som är tillplattad från sidorna.
Dom sprids som sagt av fåglar, som äter bären och sedan följer fröna med ut igen via spillningen. Främst är det sidensvansarna som äter mistelbären. Även dubbeltrasten, som ju heter mistletrush på engelska (misteltrasten)äter mistelbär, men den är inte så vanlig här vintertid.
I vissa träd där fåglarna suttit, kan det ibland se ut som upphängt julglitter. Eftersom fruktköttet är segt och klibbigt bildas långa strängar som fastnar på grenar och stammar. När strängarna torkar dras de ihop och fröna kommer upp till själva barken, där de sedan kan fästa på trädet.
Såhär kan det se ut.
Och såhär. Inte alltid juldekorationsvackert.
Ibland är fågelträcket uppblandat med nypon och rönnbär och äpple, i allsköns färger.
Eller vackert som ett hängsmycke.
Bara ett frö i varje bär, men varje frö har flera groddar, oftast två.
Groddarna gror, oavsett var de befinner sig. Även inne i bären, men de kan inte spränga skalet själva, så om ingen hjäper till blir groddarna fast inne i sitt bär.
Tittar vi längre ner i bilden, ser vi de nya mistelbären på väg att utvecklas.
