Text och foto av Anne-Marie Björn.

Genom att klicka på en bild, kan man se bilderna (men utan text) som bildspel i lika stort format som datorskärmen. Rekommenderas varmt.

Den mytiska Misteln

Misteln är en märklig växt som svävar mellan himmel och jord. Högt upp bland trädens kronor lever den hela sitt liv utan att någonsin röra marken. Fåglarna är dess vänner. Misteltrasten har fått sitt namn efter växten, och sidensvansarna kommer på besök i hundratal, lockade av mistelns gästfria fägnad av ovärderlig vinterföda. Följ med på en resa in i mistlarnas märkliga värld.



Historia

De första texterna som finns bevarade om misteln, är en beskrivning av växten av den grekiske filosofen Theophrastus (370 – 270 f.kr.)

De viktigaste ursprungligaste texterna som gäller seder och bruk står Plinius för (29 – 79 f.Kr.).

Från medeltiden och fram till idag, finns ett flertal texter som berättar hur misteln användes, och att tron på dess magiska krafter var väl etablerade, särskilt bland allmogen.

Rickard Dybeck har på 1840-talet skrivit om misteln, främst i Mälardalen. Han berättar om mistelns kraft att skydda mot vådeld och sjukdom. Dybeck beskriver också hur man skulle ta ner misteln antingen genom att skjuta ner den eller slå med stenar.



Myter och skrock

Den mytiska misteln är genom tiderna omgärdad av magi, skrock, myter och sagor. Den förknippas med tur och anses vara skyddsbringande, den botar olika sjukdomar, men framför allt anses den ge ett effektivt skydd mot all slags trolldom.

Inom folklore har den haft sin självklara plats genom sitt annorlunda och uppseendeväckande utseende och växtsätt.

Misteln uppfyllde många kriterier för att passa in i forntidens mytiska föreställningsvärld. Misteln vidrörde aldrig vid marken, följaktligen var den uppfylld av gudomlig kraft där den svävade mellan himmel och jord. Den grönskade när värdträdet fällt sina blad och stod vinterkal, alltså innehöll det trädets själ. Var trädet heligt, som exempelvis eken, så blev misteln dubbelt helig genom att innehålla det heliga trädets själ.



Inom i stort sett alla europeiska kulturer där vår europeiska mistel vuxit, har det växt upp en tradition omkring den. Man använde den som skydd mot trolldom, olyckor, och brand. Den fick tjäna som medicin mot sjukdomar. Den främjade fertilitet och tillväxt hos både människor, djur och gröda. Det växte också upp sagor i dess spår.



Varje kultur hade sina egna seder om hur och när misteln skulle skördas och användas. Gemensamt var tron på att mistelns kraft var som störst vid speciella tidpunkter. Samt att den aldrig fick nudda marken eftersom den då skulle förlora sina magiska krafter.



Mest känd är väl kelternas bruk av misteln. Om inte annat via Asterix charmerande seriehäften där druiden Miraculix tillreder sin trolldryck på bland annat mistel. Därifrån vet vi också att misteln skulle skäras med en guldskära. Och så var det. När kelterna skördade misteln var det viktigt att det gjordes både det vid rätt tidpunkt, och enligt strikta ritualer.

Värdträdet skulle vara en ek, för eken var ett heligt träd, och misteln innehöll inte bara dess krafter utan också dess själ.

Druiden som skar ner mistlarna var klädd i vit mantel, vita lakan spändes ut under trädet för misteln fick aldrig nudda marken. Samtidigt offrades två vita tjurar.

Det fanns många riter omkring hur den skulle skördas för att inte förlora sin kraft. Den fick inte nedskäras med järn eller stål, om skyddskraften mot häxor och trolldom skulle bestå. De keltiska druiderna använde guldskära. I flera länder måste den antingen skjutas ned, eller slås ned med en sten.



Kelterna i Bretagne, Wales, Irland och Skottland skördade misteln när månen var sex dagar ny. Andra kulturer har föredragit nymåne, avtagande måne i skyttens tecken, fullmånen i mars, vårdagjämningen, och vintersolståndet. Mistel skördad vid midsommar tycks ha varit extra kraftfull enligt de flesta kulturer.

Italien, Frankrike, England, Irland, Skottland, Holland, Schweiz, Tyskland, Danmark och Sverige är några av de plaster där misteln från forntid till nutid haft betydelse hos allmoge och även i vissa fall hos respekterade läkare.

I Skottland levde en adelssläkt med namnet Hay av Errol. En mistelbild fanns i deras vapen, och en väldig ek full av mistlar växte på deras ägor. De bar mistel som skydd mot trolldom och för framgång i strid, bröt en mistelkvist och lade i barnens vaggor så de inte skulle bli bortbytta av älvorna. Traditionen sa att den dag eken och mistlarna dog, skulle även släkten Hay gå under. Egendomen är såld och eken borta. Hur det nu är med släkten idag vet jag inte.



I Sverige fanns också traditioner och riter omkring misteln. Men eftersom misteln här växer vid sin nordgräns, har den aldrig varit så talrik som nere i Europa, så en stor del av mistelns traditioner har delats med, eller helt övertagits av flygrönnen. Inte heller den är ju särskilt vanlig, men de delar många egenskaper.

En flygrönn är en rönn vars frö börjat gro på ett annat träd, och alltså även den växer utan att vidröra marken. Flygrönn är dock ingen parasit, utan växer i andra träds mulm eller andra multnande växtdelar i värdträdens grenklykor. Inte heller är den vintergrön. Det är helt enkelt en vanlig rönn, som slagit fäste på en ovanlig plats.

Växter som aldrig vidrör marken är helt enkelt oemottagliga för trolldom, och skyddar dessutom sin omgivning mot densamma.

I Sverige plockade man mistel på midsommarafton, där den nu fanns att plocka, och hängde under stugtaket, i ladugårdar, i stallen, för att göra troll och häxor maktlösa. Att få besök av trollharen som mjölkade korna i sin, var en av de faror som hotade mjölkbönder på den tiden. Numera är mjölkharen tack och lov utrotad. Mångfald i alla ära, men alla djurslag värnar vi ju inte om, och mjölkharen kan gott få vila i frid.

Epileptiska anfall slapp man om man bar en mistelkvist om halsen. I äldre tider hade signaturläran stor betydelse. Man trodde, att Gud hade skapat alla sjukdomar, och då även hade skapat alla läkemedel. Människans uppgift var att finna dem, och till sin hjälp hade man - likheten. Övertygelsen var att lika botar lika var stark.

Blåsippan botar lungsjukdomar, eftersom blåsippans blad är lungformade. Lungörten likaså, men nu beroende på dess fläckiga blad som liknar lungvävnad. Misteln som växte i trädens toppar, och aldrig föll ner, var förstås det perfekta botemedlet mot fallandesjuka.

Sammanfattningsvis var misteln verksam mot många sjukdomar och problem. På vilket vis, kunde vara olika från plats till plats.

En bit av en mistel eller en dekokt på den var ett universalmedel mot alla slags sår, var ett motgift mot alla slags gifter, gav tur i jakt, framgång i strid, gjorde sterila kvinnor havande, boskap fertila, skördarna rikliga, och till och med öppnade lås!

Lagd på tröskeln skyddade den mot maran, gedd till årets första kalvande ko gav den tur med mjölkningen i ladugården under hela året.

Misteln är också slagrutans föregångare. Med en slagruta av mistel fann man gömda skatter.

Det är inte lite som denna lilla märkliga växt kunnat bidra med!



Fotokavalkad

Idag är misteln mest känd som juldekoration.

En vacker vintergrön kvist med vita bär, en röd rosett, och upphängd i taket eller över en dörr, ger en fin julstämning. Ibland kan vi även gotta oss åt att få kyssa vår hjärtas dam, om hon råkar befinna sig under misteln. Eller bli kysst av Prinsen. Eller … bara bli kysst… Tillåtelsen finns automatiskt under en upphängd mistel.

Dessa två seder, att ta in en mistel till jul, och att kyssa damer under den, kommer i sin senaste variant från England, där den startade under den viktorianska tiden. Ursprungligen är seden mycket äldre än så! Från början hängde man upp mistlar i taket för att hålla olyckor och onda krafter borta, och den ansågs främja fruktsamhet.





Man hängde upp den i dörröppningar både till hus och ladugårdar för att skydda mot onda makter och trolldom.

Misteln skyddade också mot åska, brand, och vådeld. Dess förmåga att släcka begynnande eldsvådor kom sig av att man trodde att misteln själv kommit till trädet under en blixt. Myterna och sederna kring misteln är av urgammalt hedniskt ursprung, och de förbjöds givetvis när kristendomen tog över.





Misteln har stark anknytning till nordisk mytologi, men även de gamla kelterna betraktade misteln som helig, och de skördade misteln efter en invecklad ritual.

De keltiska druiderna använde sig av mistlar som växte i ek, eftersom eken hyllades som helig. De ansåg att misteln då innehöll trädets heliga själ.





När månen var sex dagar ny klädde sig prästerna i vita mantlar, skar ner mistlarna med guldskäror, och lät dem falla på vita dukar. Två vita tjurar offrades samtidigt.

Gemensamt för alla seder kring skörd av mistel, är att den aldrig får nudda marken, för då försvinner dess magiska kraft.





Ännu ett användningsområde är som medicinalväxt. De gamla kelterna använde den mot bl.a. epilepsi. Linne skriver att den kan användas mot epilepsi, yrsel och dysenteri. Den har ansetts bota alla former av sår.

På 70-talet lanserades Iscador som medel mot cancer. Med en grund i signaturläran är verkningsgraden tvivelaktig.

Mistelbär har en otroligt hög halt med c-vitamin, men de är också giftiga. Så det är säkrast att låta bli att äta av dem, om man inte är fågel. Fåglar har en annan metabolism än vi människor har, och för dem så är bären vinterföda.

Balder

Misteln har alltid varit en mytisk växt, omgiven av magi och mystik, och det finns många myter knutna till den. En handlar om asaguden Balder som blev dödad av en mistelpil, och därur kommer seden att kyssas under misteln!

Det hela är som en härligt modern dokusåpa. Balder som var den gode guden, drömde onda drömmar om att han skulle bli dödad. Och Frigga som var hans mamma, blev orolig och reste runt i hela världen och fick löfte av allt och alla att ingen skulle skada Balder. Inte vatten, eld, jord, inget djur och ingen växt. Så nu var Balder osårbar.

Men den elaka guden Loke upptäckte att Frigga hade glömt bort misteln, som växte dold högt uppe i trädens kronor. Så han gjorde en pil med spets av mistel, och lurade den blinde brodern Hader att skjuta prick på Balder, och då dog förstås Balder.

Men historien är inte slut här, utan fortsätter i sann dokusåpa-stil. Alla gudarna var förtvivlande och grät för Balder, de bönade och bad att han skulle bli levande igen. Alla elementen, luft, vatten, eld och jord, kämpade för att få tillbaka honom till livet. Och på tredje dagen – var har jag hört det förut? – återuppstod han.

Det sägs att tårarna Frigga fällde blev till de pärlvita bären, och i sin glädje kysste Frigga alla som passerade under det träd som misteln växte i.

Historien slutar med en tillkännagivelse, att alla som någonsin står under en mistel, aldrig skall skadas, bara bli älskade och kyssta. Misteln blev kärlekens symbol som övervinner döden.

Växtsätt

Misteln är en trädlevande vintergrön buske med märkligt växtsätt.

Den slår rot endast uppe i andra träds grenar och stammar, och den växer åt alla håll på en gång. Den växer uppåt och nedåt och åt alla sidor, och bildar därför en klotrund buske med roten i mitten.

Den sprids med frön. I jord kan den aldrig växa! Inte heller kan man få rotskott från en mistelstam i vatten.

Det är fröet som skickar ut en liten häftplatta som, om den hamnar på en gren av lämpligt träd, skickar in rottrådar som letar reda på värdträdets näringsgångar, och ansluter sig till dessa. Det här sker inte utan att värdträdet protesterar. I det tysta utkämpas en märklig kamp. Värdträdet känner att den blir invaderad av någonting främmande, och skickar ut ämnen som ska isolera, strypa och döda inkräktaren. Men det lilla mistelfröet är väl förberett på detta! Och har sina egna neutraliseringsämnen att hålla stånd med.

Det är inte självklart vem som vinner kampen. Det beror ofta på olika omständigheter. En del trädslag är kraftfullare än andra i sitt försvar, och avgår i stort sett alltid med segern. Där får inga mistlar fäste. Andra trädslag har ett ganska svagt försvar, linden till exempel, och blir ett favoritträd för mistelplantorna, varifrån de sedan kan fortsätta försöka invadera omgivningens träd. Andra träd åter, har ett halvbra försvar. Ett enstaka frö som hamnar där, har ingen chans. Men är de flera kan de med gemensamma krafter överbemanna trädets försvar och kanske ge en eller annan mistelplanta chans att växa upp.

När etableringen är klar, börjar en liten mistelplanta växa ut. Först bara ett par små blad, och så ett skaft som följer efter. För varje år som går, växer ytterligare ett ”skaft” ut, eller en led. Aldrig två, även om det växer ut flera åt gången åt olika håll, men inte två efter varandra under samma år. Därför kan man räkna åldern på en mistel genom att räkna antalet leder, och sedan lägga till några år för etableringstiden.

Misteln tillväxer upprepat gaffelgrenigt, så det blir först en gren, nästa år två grenar, tredje året fyra, fjärde året åtta. Sedan 16, 32, 64, 128, osv. Ja, ni kan förstå att det går sakta de första åren, men ju äldre en mistel blir, desto fortare växer den i omfång.

Dessa mistlar växer i en sälg.



Och här i ett äppelträd.



Den växer upprepat gaffelgrenigt, bladen är motsatta och vintergröna.



Vill man hitta mistlar, kan man kika efter skatbon i träden. Det är under vinterhalvåret när träden är avlövade, som de vintergröna mistlarna framträder.



Är det ovanligt många skatbon i trädet, så är det mistlar. Skatorna bygger aldrig i kolonier, men mistlarna växer i kolonier. Här en lönn.



Under bronsåldern var klimatet i Sverige mycket varmare än idag, och mistlar var vanliga. När klimatet blev kallare för ungefär 2 500 år sedan försvann mistlarna från i stort sett hela Sverige utom några få platser där de lyckats överleva fram till idag. En av de platserna är Eldgarn på Norra Färingsö.

Under det senaste halvseklet har de spridit sig kraftigt. Så här ser det ut i ett antal popplar som växer i Färentuna.



Mistlarna finns i stor mängd överallt i Färentuna. Här i Kungsberga växer misteln precis överallt! Det går inte att missa den. Varje gård har sina mistlar, träden intill vägen som går genom byn visar upp sina mistlar. Äppelträd och lönnar är smyckade med dessa runda gröna bollar. Lindar, popplar, hagtorn likaså, ja till och med en nyponbuske ståtar med en mistel - som rådjur och hästar gärna äter av.



I början växer de sakta, men ju större de blir, desto fortare går det och desto fler blir de också.

Misteln är visserligen bara en halvparasit, den har eget klorofyll och egen fotosyntes. Den producerar sitt egen kolhydrat. Endast vatten och mineraler/salter tar det från trädet genom rötter som växer in i näringsgångarna mellan bark och ved, och även in i själva veden.

Men när de blir för många, tar mistlarna över genom att de har företräde till vattentillgången. Deras osmatiska tryck är högre än värdträdets, och till slut torkar värdträdet och dör.

Denna lind var död året efter att det här fotot togs.



Men innan trädet, och då även mistlarna, dör, så gäller det att sprida sig vidare så mycket det går. Mistelbuskarna är fulla av fertila bär som bara väntar på de hungriga sidensvansarna som kommer i hundratal.





Ägde jag det här äppelträdet, skulle jag ha skattat det på mistlar. Jag skulle till och med göra det i november och sälja dem till jul!

Misteln är fridlyst, ingen del för röras, inte ens bären får plockas! Men det finns undantag. Misteln får både skördas och säljas, OM

- den som plockar äger eller arrenderar marken där trädet står, OCH

- trädet är döende eller försvagat på grund av mistlarna, OCH

- det växer så många mistlar i området att misteln inte kan riskera att försvinna i området efter att man har skördat den.

http://www.lansstyrelsen.se/vastmanland/SiteCollectionDocuments/Sv/publikationer/naturvard/Infoblad-om-mistel.pdf

Just det här trädet gick inte att rädda, idag är det dött. Ett träd med så här många mistlar är genomsållat av mistelns rötter, och plockar man bort misteln, skjuter den snart nya skott från rötterna. I det här läget kan det vara svårt att rädda värdträdet.



Många träd i Färentuna har nu dött, eller är döende, på grund av mistelinvasionen. Det är inte så roligt.

Men när det ser ut såhär, någon enstaka mistel tillsammans med de röda äpplena, är det bara charmigt.



Det latinska namnet är Viscum album. Album betyder vit (jämför med albino) och syftar till de vita bären.



Viscum står för klister, eller lim, och syftar till det klistriga klibbiga fruktköttet.

Förr i tiden kokade man lim på mistelbären, som användes för att fånga småfågel. Man strök limmet på särskilda limstänger, eller på grenar, där fåglarna fastnade när de satte sig, och sedan blev de antingen mat eller burfåglar.

Linne skrev i sin bok Flora Svecica 1755, att fåglarna träcka till sin egen olycka. Han menade att det ju var fåglarna själva som spred misteln genom sin spillning. Förresten, ordet mistel lär komma från tyskans mist, som betyder just gödsel.



Bären är nästan genomskinliga, och varje bär innehåller en kärna, som är tillplattad från sidorna.



Dom sprids som sagt av fåglar, som äter bären och sedan följer fröna med ut igen via spillningen. Främst är det sidensvansarna som äter mistelbären. Även dubbeltrasten, som ju heter mistletrush på engelska (misteltrasten)äter mistelbär, men den är inte så vanlig här vintertid.



I vissa träd där fåglarna suttit, kan det ibland se ut som upphängt julglitter. Eftersom fruktköttet är segt och klibbigt bildas långa strängar som fastnar på grenar och stammar. När strängarna torkar dras de ihop och fröna kommer upp till själva barken, där de sedan kan fästa på trädet.



Såhär kan det se ut.



Och såhär. Inte alltid juldekorationsvackert.



Ibland är fågelträcket uppblandat med nypon och rönnbär och äpple, i allsköns färger.



Eller vackert som ett hängsmycke.



Bara ett frö i varje bär, men varje frö har flera groddar, oftast två.



Groddarna gror, oavsett var de befinner sig. Även inne i bären, men de kan inte spränga skalet själva, så om ingen hjäper till blir groddarna fast inne i sitt bär.

Tittar vi längre ner i bilden, ser vi de nya mistelbären på väg att utvecklas.

Blommorna

Mistlarnas blommor är inte stora och inte så lätta att se. Flertalet människor lägger inte märke till dem. Trots detta är de mycket vackra! Men du behöver titta noga efter dem, och jag rekommenderar dig att ta med förstoringsglas eller lupp.

Misteln är tvåbyggare, hanblommor och honblommor växer på olika plantor. Hanblommor på bilden.



Misteln är en mycket tidigt blommande växt, faktiskt en av våra tidigaste vårblommor. När blommorna slår ut är olika från år till år, beroende på väder och vind som med alla vårblommor. Oftast börjar de blomma i månadsskiftet mars – april, men kan också starta tidigare om det kommer en värmevåg. Blomknopparna är färdiga redan under föregående års höstmånader!

Knopp av hanblomma:



Knopp av honblomma:



Blommorna är inte stora, men de är kungligt vackra. Honblommorna är drottninglika med sina gyllene kronor på de små gröna huvudena som ska bli årets bär.











Och hanblommorna är helt charmerande när de ler med sina breda munnar så fulla av guldgult pollen att de ser ut att gurgla sig med det.



Här har ett bi flugit iväg med en pollenlast, och visar den pollentömda blommans innanmäte.



Men snart bildas mera pollen. Ståndarna utgörs av en mängd pollensäckar som sitter på insidan av hanblommans fyra blomblad. Pollensäckarnas rutmönster synt tydligt på den här bilden.



Hanblommor till vänster och honblommor till höger. Misteln är tvåbyggare och har alltså hanblommor och honblommor på skilda plantor.



Hanblommor till vänster och honblommor till höger.



Det är bara honplantorna som får bär. Och det kan de bara få om det växer en hanplanta i närheten.



Misteln är insektspollinerad...



... men faktiskt inte av bin, utan av flugor i första hand. Bina samlar gärna pollen från hanblommorna, men de besöker sällan honblommorna, så det sker ingen befruktning. De är helt enkelt ”pollentjuvar”.



Honblommorna har visserligen ganska mycket nektar, men de har mycket svagare doft. Bina verkar inte känna den doften utom vid särskilt varma och vindstilla dagar, och attraheras inte av honblommorna. Hanblommorna däremot har en ganska stark och god doft som bina gillar, lite som äpple, eller passionsfrukt. Gå ut och lukta! Även bären doftar gott.



Flugor besöker gärna både hon- och hanblommor. Flugor är också aktiva tidigare på våren och vid kyligare väder än bina, misteln blommar ju tidigt.

Det är många olika arter flugor som hjälper till med pollineringen, flera av dem mycket små. Här är en buskfluga av släktet Sillius.

Mistlarnas småkryp

Det är många olika insekter och småkryp man hittar bland blommorna. Här är en liten stekel som dricker nektar ur honblommor.



Tittar man noga ser man en liten söt och vackert glänsande jordloppa, som finns i mängd på mistlarna.



De är faktiskt helt förtjusande att titta på. Linjordloppa heter arten.



"I´m at the top of the world..." nynnar jag på The Carpenters gamla schlager, när jag ser den vackert glänsande skalbaggen promenera omkring på sin kungliga krona, högt uppe i trädets mistel.



Och nu har vi kommit till något verkligt intressant!



En närbild, på detta märkliga. Bilden föreställer en bebis av mistelbladloppan. Världens första bilder på den uråldriga och i Sverige nyupptäckta mistelbladloppan, som har hängt med den tynande misteln som en värmerelikt genom årtusendena.



Först 2008 upptäcktes den i Norden för första gången. Den är monofag på mistel, kan inte överleva på någon annan växt, och den finns på alla fyra mistellokalerna i Norden. Slutsatsen är att den inte kan ha tillkommit på annat vis, än genom att ha överlevt tillsammans med misteln genom tiderna. Det är experternas slutsats, inte min.

Att mistlarna själva är värmerelikter, understödjs av fossila fynd av mistelpollen.



Det finns många olika bladloppor, och att bestämma just denna, krävde expertis. Bladloppor är ett slags hoppande bladlöss, kan man väl säga lite förenklat, och de suger näring ur växternas blad. Mistelbladloppan går endast på mistel.



Den är endast några få millimeter stor. Bladloppor är inga loppor utan tillhör insektordningen halvvingar.



Det finns en massa andra småkryp också, som inte är lika märkvärdiga. Här är en mistelhonplanta med växande bär och årsskotten på väg. Men det är den där fläcken på bladet till höger som jag tänkte visa.



Av dessa små ägg ...



... …blir det såna här små raringar.



Visst är det söta bebisar!?



Inga "loppor" denna gång, utan stövsländor. Dessa betar alger och lavar på barken av träd och mistlar.

Som vuxna kan de se ut såhär. Det finns flera olika arter av stövsländor. En del har vingar, andra är vinglösa. Inte heller de är större än några millimeter.



En krabbspindel äter av dem allihopa, bara han lyckas fånga dem.



Ja, mistlarna bjuder på måltider av skilda slag. Här är en som äter mistelplantorna med hull och hår, eller med blad och bär ska jag väl säga.

Både älgar och rådjur äter mistlar, när de växer i ät-höjd, för varken älgar eller rådjur klättrar ju i träd...



I en kohage på Eldgarn växer ett äppelträd fullt med mistlar i lagom höjd för korna att kalasa på. Där ser man att även kor tycker om mistlar. Grenarna är kalätna på mistelplantor, men rotsystemet finns kvar i grenarna, och misteln sticker hela tiden ut nya skott, precis som "sly" dyker upp när man sågat ner en asp.



Klicka nu på "Äldre inlägg" nere i högra hörnet så kan du läsa mer om mistlarnas frön, tillväxt, fåglar, och även om mig.